Ingenting
26 Nov 2010 Kommentera
i Tomhet Etiketter:ingenting, tomhet
Den här bilden söker mig. Jag tycker inte om den, men det behöver nödvändigtvis inte vara något negativt. Jag tycker det är sjukt att förutsätta att den goda konsten är likställd med objekt och företeelser som man “gillar”. Är det minsta motståndets lag som är det primära bedömningskriteriet när vi möter konst? Lättuggat, tycka om, gilla. Nej. Bra fotokonst kan även innefatta verk som jag avskyr. Stiger graderna på min känslobarometer, så har konstnären gjort något rätt.
Likgiltigheten. Den förstår jag inte. Jag vet inte om den kan ingå. Men det är också, på nåt vis, ett intressant känsloläge. Att inte känna något. Vilket är en logisk omöjlighet, eftersom så länge vi är vid medvetande som känner vi någonting. Vi kan inte ens tänka i termer av “ingenting” och “tomhet” eftersom själva aktiviteten “att tänka” förutsätter att vi är vid medvetande. Detta medvetande är också motsatsen till icke- medvetande, och obeskrivbara storheter såsom “ingenting” eller “tomhet”. Ett rum, eller en annan avgränsad plats, kan vara tomt på innehåll, men innehåll kan aldrig vara tomt.
Något ur Aneiden
25 Nov 2010 Kommentera
Fick en släng av ambition idag. Såg framför mig en projekt. Något ur Aneiden. Fruktansvärda foton utan moral. En gegga. Klaustrofobiska möten, samtal utan riktning. Helt utan romerska ideal, men med de allra svullstigaste citaten som ett slags avstamp. Jag berättade för Lena, och hon sa: varför då? Jag sa: något måste man göra. Hon sa: kan du inte hitta på något bättre?
Jag sa ingenting, rökte och tänkte på vad vi skulle äta.
Foto – varför det?
16 Okt 2010 Kommentera
Nietzsche. Varför kommer du dragandes med honom? Ingen har tänkt djupare, men det kostade allt. Han borde ha fotograderat mer, konserverat, accepterad. Jag vill inte tänka längre, det gör mig rå och förtvivlad. Igår stod en man med mustasch och hatt utanför konsum, han bara stod där och såg ut som sprungen ur 20-talet och när jag frågade om det gick bra att ta en bild, svarade han: “varför det?”.
Jag hade inget svar på det. Det finns inget svar på det. Syfte, mening, anspråk, kontexter. Varför behöver vi lägga saker i lådor? Foto, rädsla för att vara utanför sammanhang, att inte förstå, är det verkliga infernot.
Fotograferad
30 Sep 2010 Kommentera
i Foto Etiketter:fotograderad
Jag försöker svara på om det känns på något särskilt sätt att bli fotograferad under krig. Jag brukar svara att den enda skillnaden är att det känns annorlunda. Men att beskriva vad och hur, är som att försöka föreställa sig insidan på en nål.
Samtidigt har jag en vision om att kunna beskriva exakt och precist. Ett kliniskt adjektiv som är mer exakt än laserkoordinater. Meningen? Foto och kommunikation. Kanske viljan att veta.
Vi möts i regnet sen. Hon står och vill gå. Jag hindrar henne med mina meningslösa utläggningar om kaos och blod. Jag vet att det inte går att älska en man utan foto.
Foto
25 Sep 2010 Kommentera
Att ta ett foto är lite som att försöka fånga något inuti något annat, och samtidigt tro att du är du som är jägaren, men det är egentligen tvärtom: du blir betraktad, av tusentals ögon, elaka och snälla, goda och ondo, vackra och fula, alla dessa känslor som finns bakom de där ögonen, och att sen försöka bli något annat med foto, jag vet inte, det känns så omöjligt, så totalt ouppnåeligt på något sätt.
Det kan vara så. Osäkerheten är det enda jag är säker på.
Ta foto. Det svåraste som finns. Slänga upp en mynt i luften och hoppas att det hamnar på högkant. Springa genom en sandstorm och komma ihåg spåren, ropa ett namn på måfå och önska att du får ett svar. Jag har aldrig gjort det. Jag håller mig till det etablerade. Jag har en kamera som är ett “jag”, men det undflyr mig, jag har inget grepp om vem eller vad. Det är på gränsen till att förlora allt, jag vet det.
Ta mitt kort. Ta ett kort. Föreviga. Jag tycker om om det sistnämnda ordet. Vi kan inte föreviga. Vi kan inte ens tänka på evigheter. Det är som att försöka föreställa sig tomhet.
Ett foto. Ett fint, rent och helt vanligt foto.
